Alla intressen
iFokus
Annons:
Etikettandlighet
Läst 10034 ggr
Hellas
2011-04-03 10:40

Att hantera döden!

Ett ganska tungt ämne för många att både möta och tala om,en del känner stor rädsla medans andra känner lugn och trygghet en naturlig del av livet. Att fölora en anhörig är ett sorgearbete vi alla får så småningom gå igenom och min senaste släkting var en farbror som dog på några minuter i hjärtinfarkt.

Författare: walkinbeuti

Att prata om döden kan för många kännas svårt medans jag själv alltid haft lätt att hantera den,det har vart så naturligt redan från barndomen och hela livet har jag vetat vem och vart jag tillbringar min tid i evigheten.

Känner ingen som helst rädsla eller oro inför den dagen däremot kan jag tänka på hur jag kommer att avsluta min fysiska inkarnation,om den blir långdragen och smärtsam eller något som sker kvickt,känner jag rätt blir det det sistnämda och jag vet även när jag är klar på Moder Jord.

Min tanke bakom denna artikel är att den som känner och vill kan dela med sig av sina tankar både rädslor och trygghet.
Alla är vi olika och jag har inte mött många som känner lika som jag att vara trygg i det utan fruktan.

Alltid så får vi kämpa med sorgearbete ingen slipper undan där och jag sörjer stort när någon försvinner samtidigt som jag vet att dom har det bättre dit dom kommer.
Men hur det är så står vi kvar med saknaden av den fysiska personen.
Min farbror hälsade på illa kvick en icke troende man berättade för mig innan samtalet kom om hans bortgång och sånt ger mig kraften att inte känna rädsla.
Han visade hur bra han har det och att han befinner sig med sin adoptivson och min Farmor och Farfar men hur det är så känns det inom en att man inte möts igen i fysisk form.

Allt det roliga man upplevt med de sina,alla minnen sköljer över och man blir både sentimental vemodig och glad på samma gång.
Det är snart ett år sedan han gick över och flera besök har han gjort mannen som sa att det jag pysslar med var bara joll och trams han kommer och talar om att det faktiskt finns en andra sida även om jag inte trodde på den i livet men jösses den finns var hans exakta ord.
En man som sällan erkännde om han hade fel.

Att möta andra människor i sorg kan upplevas som jobbigt för många.Man vet inte riktigt hur man ska hantera situationen och istället gör vi då misstaget att vi drar oss undan vilket jag tror är det dummaste vi kan göra.
Gjorde så själv fram tills för några år sedan när jag fattade att det obehag jag tar in i en sörjandes närhet var den sörjandes smärta inte min så istället har jag vänt på det.
Fixar i ordning en kaffekorg med lite hembakat och sen gör jag ett besök och hittils har det enbart uppskattats och hur ofta har folk inte sagt till mig:
Varför kommer ingen hit eller hör av sig? Det bottnar i rädslan att på rätt sätt möta en sörjande men att bara vara sig själv och visa medkännsla lyssna om någon behöver prata ger så mycket både för sig själv men framför allt den som förlorat en närstående.
Man behöver inte bete sig på ett speciellt sätt utan bara slappna av och vara sig själv och kunna lyssna om den sörjande behöver prata ut det kan vara allt från minnen till just saknaden.

Dödsbädden kan vara ändå mer skrämmande än att ta kontakt med en sörjande,att möta en person som man vet inte har lång tid kvar men även här tror jag det är viktigt att inte gömma sig för hur det är så är det fortfarande samma person vi känt under livet enda skillnaden är att denne snart är klar med sitt jordiska liv.
Har mött dom som kännt ensamhet just för många känner rädslan i hur dom ska bemöta och bete sig.
Än en gång åker den där kaffekorgen fram och det har blivit ett par väldigt trevliga givande samtal.
En döende behöver även han prata ut, kanske berätta om sitt liv och kunna glömma sin situation för stunden bara genom att få gå tillbaka i sina minnen.

Mitt i allt tragiskt har det blivit många glada skratt och tårar så även här har vi en uppgift om vi själva känner att vi klarar av det inte alla klarar av en sån situation men jag tror vi är mer rädd för rädslan inte för den döende personen, rädda att säga eller göra något dumt men innerst inne vet vi att så blir inte fallet det är enbart rädslan som styr den tanken.

Alla kan vi behöva det stödet en dag och då önskar man att folk inte känner rädslan för man är ju samma gammla person oavsett om man är döende eller sörjande.
Det behöver inte vara några märkvärdigheter alls utan bara som man förr bemött dessa personer innan sorg och innan sjukdom.

Jag tror att ju mer vi vågar prata om döden desto mindre mystisk blir den och min egen stora bekräftelse på vad min guide visat mig om vårt liv på andra sidan kom för några år sedan när jag fick en reading av Cassandra Eason som klockrent prickade in varje detalj The Wolf visat mig från det hus vi delar i evigheten dessutom skedde det på distans via eposten så en cold reading var helt utesluten.
På den tiden hade jag ingen hemsida så något fusk kunde inte begåtts och hon kännde inte till varken mig eller min guide och vad jag upplevt med honom.
Den dagen släppte allt och nu kan jag känna både glädje och trygghet i att veta vart jag verkligen hör hemma.

Något jag önskar för alla är att slippa oro och rädsla för hur det är så finns för många bevis för mig om andra sidans existens så jag kan ömöjligt tvivla.

Har ni andra några tankar eller erfarenheter kring detta svåra ämne dela gärna med er av det, tror det kan hjälpa många med olika situationer som läser trådarna.
En del med sorg och en del med allvarlig sjukdom alltid kan våra ord hjälpa någon som har det jobbigt med döden på ett eller annat sätt just nu.
En liten tröst i svåra stunder kan göra mycket när vi vågar prata om döden och sorgen.

Ljus och kärlek till er !

Medarbetare på Medialt i fokus

www.indiantrumman.se

www.the-wolf.se

//Hellas

Medarbetare på http://spiritualism.ifokus.se/

Annons:
Hellas
2011-04-03 10:53
#1

Jag tycker din artikel är jätteviktig walkinbeuti, och döden i sig är en väldigt central del i vårt liv.
Det är även ett svårt ämne många gånger att prata om men man ska inte vara rädd för att ta upp det.

Jag har en bok härhemma som jag tror alla skulle kunna finna styrka och glädje i.
Det är inte en ren Andlig bok utan berör alla oavsett om man tror på ett liv efter detta eller inte.
 Jag vill också varmt rekommendera boken som Helena tipsade om. Idag finns den i pocketformat och är inte alls dyr.

Kram

//Hellas

Medarbetare på http://spiritualism.ifokus.se/

Indiania
2011-04-03 11:04
#2

#0 Bra att du skriver om detta, för mig är döden en del av livet, tar det naturligt…..det enda jag är rädd för i det sammanhanget  är smärta.

Kanske det är för jag arbetat i vården som jag tycker det är naturligt att prata med de som sörjer, det räcker bara att sitta bredvid och lyssna att den som sörjer känner närhet och gärna lite varm dryck eller lite mat.

Vill också varmt rekommendera boken som Helena skriver om. Den handlar om  livet, döden och livet efter döden och är skriven av Elisabeth Kübler - Ross.

" Var nära naturen - var när dig själv "

[walkinbeauti]
2011-04-03 11:16
#3

Tack rara ni Glad tänkte ett tag om det var ett lite tungt ämne att ta upp men samtidigt tror jag vi behöver kunna prata och tänka kring död den är ju en del av allas liv.Ska läsa böckerna ni rekomenderat dom verkar intressant.

Kramar HeikeFlört

Denna kommentar har tagits bort.
[GunillaR]
2011-04-03 13:11
#5

Det är jätteviktigt att prata om döden, speciellt i våra dagar där vi i regel dör i en sjukhussal  och inte hemma.

Förr i tiden så var ju döden en naturlig sak. Alla i släkten, både gammal och ung fick delta i hela processen. Den döde låg i regel en eller några dagar så att folk kunde komma och säga adjo.

Idag kommer vi inte alls i kontakt med döden på samma sätt som förr och då är det viktigt att man pratar om den. Det är också viktigt att de som blir lämnade här på jorden verkligen får tid på sig att sörja klart och inser att en sorgeperiod består av flera steg. Och att det är helt ok att var ledsen.

Mina tankar om min död är att jag hoppas det går snabbt och att jag inte ligger och blir bortglömd i mitt hem. Döden är jag inte rädd för, för jag vet ju att när tiden är kommen så går man vidare.

Däremot så är jag rädd för att hamna med en massa slangar i mig på ett sjukhus. Jag är också rädd för att inte kunna fungera som en människa, för om jag ska matas och gå med blöja…………….nej detta skrämmer mig. Döden skrämmer mig inte.

[walkinbeauti]
2011-04-03 15:59
#6

Intressanta tankar och som du skriver GunillaR att förr i tiden skedde detta oftast hemma och var en naturlig del att ta tag i när dom dagarna kom.Att ta farväl då i hemmen måste ju ha vart betydligt bättre än att hamna i en trist sjukhussal både för anhöriga och den sjuke.

Känner som er ingen rädsla för övergången men hoppas slippa lidande och en massa apparater som ska hålla igång kroppen fast man själv inte är vid medvetande.

Minns att Terry Evans sa en gång i det okända att han var inte rädd för döden men på vilket sätt han skulle gå den till mötes.

Det känns lite fel att använda ordet dö eftersom livet för anden går vidareGlad

Annons:
nyborjare08
2011-04-03 20:23
#7

#1 Den boken var mitt stöd när min kära morbror kämpade och förlorade mot cancer för ett år sen. Läkaren Elisabeth Kübler Ross, vars föreläsningar boken sammanställer, har skrivit flera underbara böcker. Hon var en pionjär inom hospice och har samlat på mängder av upplevelser i livets slutskede förmedlade av hennes patienter. Tyvärr är inte många av hennes böcker översatta till svenska. Jag tror dock att hennes memoarer är det. Rekommenderas varmt!

 

 

Kerstina-61
2011-04-03 21:22
#8

Jättebra artikel walkinbeuti! Detta med döden är ju så viktigt att prata om, men många är rädda för att göra det.

Jag minns då min mamma var sjuk o KOL. Hon var ju sjuk i många år(ca 20) och man "vande" sig väl mer eller mindre att hon var sjuk och skulle också dö i denna sjukdom. Läkaren hade ju sagt att hon skulle göra det om hon inte slutade att röka. Det klarade hon aldrig att göra. Hon blev så sakta sämre och sämre och fick till slut också elrullstol.

En kväll då vi pratar i telefonnen säger mamma att vi vet ju att jag snart kommer att dö, Kerstin. Mitt hjärta började bulta för fullt…jag kände stressen kom i hela min kropp och jag ville verkligen inte prata om att hon skulle dö. Så jag säger till henne att - Ja, dö ska vi alla göra någon gång! Och sen var det inte mer med det. Fyy, så jag ångrar detta att jag inte tillät henne att prata om sin död och hur hon kände.

Mamma blev 63 år.Jag satt och höll om henne, hennes sista dygn i livet. Personalen var mer orolig för mig än för henne. Jag vek inte hennes sida. På natten till nyårsafton 2005 så fick hon somna in.

Mamma var i en slags koma hela tiden vi satt där, men kl. 02.00 märkte jag att något hände så jag väckte min dotter och mammas man som också var där. Jag ringer på sköterskan som också förstår att hon nu lämnar jordelivet snart. Då sätter sig min mamma upp i sängen och tittar på oss!! Hennes ögon var overkligt klara. Ögonvitan var så vit som om någon hade målat dem och den blåa färgen var klarblå. Hon såg på oss, fast ändå inte. Det far som hon såg igenom oss…
Sköterska stod som förstenad och sa sedan att hon aldrig under alla år hon jobbat med sjuka människor hade sett något likande i övergången. Det var såå vackert!!

Det var efter det som jag tog tag i det mediala, som jag velat gjort så länge, men inte vågat. Jag hade blivit skrämd av mina fd. frikyrliga svärföräldrar.

Idag är jag inte rädd för att dö. Tidigare hade jag dödsångest som var hemsk. Jag var livrädd för "spöken" och för mökret.
Idag är jag inte alls rädd för att dö, men fortfarande mörkrädd, men nu rädd för levande väsen, dock inte för andar :-)

Mina barnbarn som är 7 och 9 år förlorade sin pappa  för några månader sedan. Vi har återigen fått döden väldigt nära inpå oss. Denna gången är det en alltför ung människa (29 år) som valde att lämna jordelivet. Det är så svårt att förstå och så svårt att ta in. Hur ska mina barnbarn klara sig, far i mina tankar. Vi tar en dag i taget. Jag har sagt till de små att de kan prata med sin pappa och att de kan känna svaret i sitt hjärta.

Jag tror ändå att barn tar döden mer naturligt än vad vi vuxna gör.
De ser inte längre fram än kanske till nästa dag, medans jag tänker att min dotter blir ensamförälder resten av sitt liv. Hon får ta alla frågor och beslut mm utan barnens pappa. De hade så tät kontakt…

Jag fick tipset av Helena då detta hänt att köpa boken "Döden är livsviktig" och nu har vi hört fler nämna den boken. Jag har fortfarande inte kommit till skott, men jag ska köpa den nu i veckan!!

Tack för denna tråden!

Kerstin, Medarbetare på Spiritualism IFokus

Jag kan bara vara mig själv och ingen annan, därför gör
jag det jag älskar just idag!

Skogshumblan
2011-04-03 22:04
#9

Innan jag var med om det här andliga uppvaknandet var jag livrädd för döden, för mig var det ett sätt som jag blev övergiven på när någon, vem än det var och deras ålder dog.

Min pappa dog 2002 och sen han dött har jag förlikat mig lite med att döden kanske inte är fullt så hemskt…Jag minns att jag drömde länge länge efter att han inte alls dött utan att han fanns någonstans och skulle komma tillbaka. Hörde honom säga det i drömmar och liknande.

Nu sen mitt andliga uppvaknande, har pappa varit här hos mig några gånger…

Döden skrämmer mig inte så, utan är mer som ni säger här i tråden, att jag inte vill att någon ska dö rädd, ensam eller plågsamt. Min morfar dog på ett sätt jag önskar alla; lugnt och stilla i sömnen, syntes inte minsta lilla på honom så hemtjänstpersonalen trodde han sov först.

/ Skogshumblan

Medarbetare på tarot och healing.

"I am not what happens to me, I am what I choose to be" Carl Jung.

sven-g
2011-04-03 22:51
#10

Jag har aldrig varit rädd för döden, är uppfödd på landet där födelse och död är något man lever med. Min morfar brukade säga att mitt livs mest intressanta dag är när jag dör, för då kan tänkas jag får svar på många frågor. Själv hoppas jag att jag klarar mig från att plågas, min sista tid här i livet. Hoppas själv att då få klarhet om min resa här, vad har jag lärt mig av detta liv.

[GunillaF]
2011-04-04 00:26
#11

Jag är inte rädd för att dö. Jag är inte heller rädd för att hamna i en säng med slangar och maskiner före min bortgång. Om jag gör det, så är också det för att jag ska lära av det.

Vad jag däremot tycker är väldigt jobbigt och som jag är rädd för, är att jag ska överleva fler av mina barn. Det är en för mycket att ha överlevt sonen som gick över för några år sedan.

Jag vet att det bara är skalet som dör. Jag vet att anden lever vidare. Jag vet att vi kommer att träffas igen. Jag vet att han finns hos mig, bredvid mig hela tiden. Ändå så gör det så förbaskat ont.

[walkinbeauti]
2011-04-04 05:49
#12

Många fina tankar ni delar med er av.Tanken med denna tråden var även att vi som andligt utövande möter dom här frågorna i vår vardag,människor i sorg sökande rädsla och något som verkligen blivit lätt att prata om nu för tiden är just andra sidan men ofta är tiden innan slutet en svår sak att ta upp för många.

Gjorde mig ett ärende på Illuminati.ifokus där man lagt ut undersökningar kring  nära döden upplevelser som gjorts av läkare och forskare.Intresant var att vår hjärna slutar att fungera efter 8 sek och dom som vart borta var borta betydligt längre än så men kunde dela med sig av liknade erfarenheter.Man menade att utan hjärnan skulle vi inte kunna uppleva en NDU vilket gav dom tron på att det verkligen finns något mer eftersom hjärnan slutar fungera redan efter 8 sek så en person som vart borta under halvtimmen borde enligt den undersökningen inte utan hjärnans hjälp kunna uppleva detta.Lyckas inte klistra in tråden men den heter Livet efter döden och finns högst upp på deras inläggslista skriven av StaffanM.

Allt gott i ljus och tack för era fina tankar !

Howliten
2011-04-04 08:20
#13

Mina svärföräldrar gick bort nu i februari med 2 veckors mellanrum. Jag förnimmer svärmor ibland. Cigarettdoft som sveper förbi trots att vi inte röker här… Min man har inte riktigt släppt loss sorgen. Det har varit för mycket med huset och dödsboet. Husförsäljning mm. Men förr eller senare kommer det ikapp honom och då ska han få tiden att sörja.

Jag tro på att livsenergin lever vidare. Att kroppen enbart är ett skal.

Jag är glad. Är du?

Annons:
Skogshumblan
2011-04-04 09:01
#14

Howliten, beklagar er sorg. Känner igen det där om att känna doft av tobaksrök fast ingen röker här. Känns tryggt att veta att de är här och visar sig så att vi kan identifiera dem tycker jag. Hoppas din mans sorgearbete får ta sin tid och plats snart så han kan gå vidare sedan.

/ Skogshumblan

Medarbetare på tarot och healing.

"I am not what happens to me, I am what I choose to be" Carl Jung.

[walkinbeauti]
2011-04-04 09:13
#15

# 13 Beklagar också sorgen och min morfar gick över för många år sedan men men ger sig gärna till känna i mitt föräldrarhem med pip och tobaksdoften,ingen av föräldrarna röker och ingen bekant så det kan enbart komma från honom och känns starkt.

Många hamnar i en chock efter sån händelse och jag hoppas han kan bejaka sin sorg och låta den få ha sin naturliga gång,det kommer även om en del behöver mer tid än andra vi är så olika en del släpper fram den omedelbart medans andra behöver mer tid.

Kramar till er båda !

Ians
2011-04-04 11:18
#16

För min del finner jag ro i orden….gått vidare…för det är ju det vi egentligen gör.

Dö låter för mig så kallt, jordigt och mörkt…..Jag brukar säga .."Livet är evigt….men inte här!"

Våra själar lever i evighet men tiden här är begränsad.

De som går vidare sörjer jag för att jag saknar att kunna tala med dem, känna deras närhet…..men de finns där någonstans. Kanske beror det på mitt jobb jag jobbar med personer som är födda för länge sedan…som en dam uttryckte det….

Och det betyder ju naturligt att de troligtvis kommer att gåvidare innan mig många av dem.

Vi lever i ett samhälle som fjärmar sig mot allt som kan tänkas vara "läskigt"..och bygger på så sätt upp många onödiga rädslor och föreställningar….om saker som är helt naturliga….egentligen.

Skogshumblan
2011-04-04 11:35
#17

Ians, vilka fina tankar, tack! Jag tar med mig uttrycket "gått vidare" och suger lite på det. Känns som att det ligger mycket i detta uttryck!

/ Skogshumblan

Medarbetare på tarot och healing.

"I am not what happens to me, I am what I choose to be" Carl Jung.

[walkinbeauti]
2011-04-04 12:11
#18

# 16 Vackra tankar och ord  kan bara hålla med i dina fina tankar Glad

millam
2011-04-04 12:16
#19

Tycker det är bra och seriöst att ta upp såna här ämnen, det är en förutsättning för utvecklingen inom det mediala, så anser jag.. Nu har jag inte läst ännu vad ni andra skrivit..

En bra "bok" eller snarare häfte att läsa," Att vara ledare vid krissituation" av Marie Rehnstam.

Ämnet kan ju vara mycket känsligt och man kan inte hantera det hur som helst oförberedd.. för hur väntat ett dödsfall än må vara, så sörjer man, det kan man inte komma ifrån.. och det viktiga är egentligen att vara, finnas till hands.. det tror jag är den största trösten. Och att man är insatt i hur sorgearbete fungerar.. att man inte tar åt sig om den som sörjer reagerar med. t.ex ilska.. för det hör till..

Howliten
2011-04-04 20:47
#20

Tack Skogshumblan och walkinbeauti

Tycker dina tankar döden, att vi går vidare, är jättefina. Tack Ians.

Jag är glad. Är du?

Annons:
Ians
2011-04-05 08:48
#21

#19…det är viktigt att inte ta åt sig Och att inte "göra" så mycket!

Det räcker att vara….man behöver inte lätta upp stämmningen eller säga de däe rätta orden eller lösa situationen…

Det räcker med att vara närvarande i nuet o prata om den som gått vidare…i all stillhet o med fingertoppps känsla för hur mycket de sörjande vill prata….endel vill tänka bara andra vill prata Flört

Jane-Lyzell
2011-04-05 14:23
#22

Mycket bra artickel och ämne - det talas aldeles för lite om döden i vårat sammhälle - det är lika naturligt som att födas - en av delarna att vara människa!

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

[walkinbeauti]
2011-04-05 15:16
#23

#22 Gillar din vinkling där,lika naturligt som födseln och det är ju sant Glad

millam
2011-04-05 15:34
#24

21# ja, håller med.. det var väl det jag skrev? Att det viktiga är egentligen att vara,  att finnas till hands.. det tror jag är den största trösten..

Upp till toppen
Annons: